EdvinaK

Varför ska det vara så svårt?

Hej på er. Som ni kanske märker så är jag helt ny här, haft blogg tidigare tho men kände helt enkelt för att starta en helt ny blogg där jag kan skriva om mina tankar och funderingar kring mig och mitt liv. Målet med denna bloggen är inte att skaffa så många följare som möjligt utan snarare för att jag ska ha ett sätt att kunna fly undan, kunna skriva ner mina tankar och bekymmer. Det är ett sätt för mig att kunna koppla av och att kunna tänka på ett bättre sätt. Innehållet i denna blogg kommer som sagt handla om mig och mitt liv. Mitt liv består mestadels av bekymmer och problem just nu.

Jag är snart 22 år och har en son på snart 5 år. Jason är pojken i mitt liv, han som fick mig på banan igen. Jag var alltså 16 år när jag fick honom, han föddes 3 månader för tidigt. Mitt liv var kaos innan han föddes men det ordnade sig med tiden och han fick mig att hitta livsglädjen igen. Jag var ensamstående med honom i flera år, det var tufft men det gick an. Jag och hans pappa gick isär straxt efter att Jason föddes. Efter ett par år fann jag kärleken, den enda sanna kärleken jag någonsin haft faktiskt. Vi var tillsammans ett tag men tyvärr var vårt förhållande en enda stor berg- och dalbana. Det är tråkigt eftersom att han faktiskt är den enda killen som jag någonsin älskat, på riktigt. Idag lever han sitt liv och jag lever mitt liv, än idag kan det bli kaos mellan oss. Vissa tider kan det vara hellugnt och vi kan prata med varandra som normala människor men så eskalerar det och då blir det tjafs och bråk.. 

För en tid sedan så hände det som inte fick hända. Jag förlorade allt. Med allt så menar jag verkligen ALLT.

Jag hade min lägenhet som jag hade haft i ca 3 år?! Ekonomin rasade pga olika orsaker. Bland annat för att jag hade arbetsträning men då jag var tvungen att sluta där mot min vilja ( pga att de har 6 månaders gräns ) så började f-kassan strula med pengarna, sedan har det fortsatt så och jag kan verkligen inte få bukt med det. Jag gick till både soc och arbetsförmedligen, bad om att få hjälp med att reda ut alla dessa bekymmer och faktiska problem. De hjälpte mig inte, jag fick stå där själv mitt bland all kaos. Det resulterade i hyresskulder, skulder över lag. Till slut blev jag avhyst från lägenheten. Så där stod jag alltså helt själv utan någon hjälp alls och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur skulle jag göra nu för att min son ska ha det så bra som möjligt?! Utan boende och pengar blir det svårt.

Jag fick flytta in hos Jasons pappa, det funkade ett par veckor innan det eskalerade. Jag blev utkastad därifrån, jaha och vad fan gör jag nudå ?! Jag fick flytta till en dåvarande nära vän. Uppskattar den hjälpen än idag trots att vi inte längre är vänner då det visade sig att han var någon helt annan än jag hade hoppats på att han var. Vi har varit vänner sen många år tillbaka och jag har alltid vetat att han är lite svår och komplicerad. Så för att vara ärlig så har jag aldrig direkt förväntat mig särskilt mycket från den karln,,, men som sagt. Jag uppskattar ändå att jag fick bo hos honom en liten period. När jag bodde där så föll jag för en kille som jag aldrig någonsin trodde att jag ens skulle ha någon kontakt med. Han ville att jag skulle komma till honom efter en tid och där blev jag kvar, tyvärr. Det funkade ett tag, men även där eskalerade det. Jag blev gravid, men för att göra en lång historia kort så var jag glad i början men därefter började jag fundera och jag valde att inte vilja ha fler barn, det räcker gott och väl med Jason just nu. Jag blev utkastad därifrån, så idag hoppar jag runt bland vänner för att kunna ha någonstans att sova och äta. 

Jag undrar verkligen hur länge det ska vara så. Jag behöver hitta ett mer "fast" boende tills jag kommit på fötter igen men det är svårt när man inte har så många vänner som kan ställa upp även om dom vill. Soc kan/vill inte hjälpa med varken boende eller mat. Jag kryper på mina ben varje dag.

Inte nog med det så ska givetvis Jasons pappa jävlas så fort han får möjlighet till det. Han kontaktade en advokat som därefter kontaktade mig och påstod: Du är en direkt olämplig förälder. Jasons pappa kräver egen vårdnad.

Visst, fine tänkte jag. Jag vet om min situation och jag vet att jag inte har någon som helst möjlighet till att ta hand om min son idag som det ser ut, hur mycket jag än skulle vilja. Så jag gick med på att Jasons pappa får ta över vårdnaden TILLS VIDARE. Men advokaten fick sig även en skopa, den historien kan vi ta en annan gång, men när man jobbar som advokat så anser jag att man bör jobba professionellt vilket hon faktiskt inte gjorde. 

Så var det med det, mer än så var det inte. 

Jag har inte träffat Jason på flera veckor nu och det gör så ont i mig. Var och varannan dag gråter jag bara och undrar om han ens kommer ihåg mig nu, om han ens pratar om mig eller om han har lärt sig av sin pappa och mormor m.fl att snacka illa om mig istället.. För så är det. 

Min såkallade mamma och en av mina systrar vad jag vet, som för den delen har avskytt Jasons pappa i flera års tid har helt plötsligt blivit vänner med honom. Allt för att kunna skapa drama och problem. Det är också en historia jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Allt jag vill och önskar är att jag en dag ska komma på fötter igen så jag kan få ta hand om min son. För det finns inga ord som kan beskriva hur ont det gör i mig varenda dag att vara utan honom. The day I lost you, I lost me... Jason är min skatt, förevigt. Jag kommer alltid att älska honom av hela mitt hjärta oavsett hur dålig människa jag är, som de flesta tycker.

Nu kan jag inte skriva mer då jag känner hur panikångesten börjar komma. Det lär med all garanti inte ta speciellt lång tid innan jag gör ett nytt inlägg igen. Vi hörs, kram på er. /Edvina

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas